miiamaria - pienikin tähti loistaa pimeässä

Jag tror att det här projektet kan sägas ha börjat med det här: Svansar och strunt.

Sen fick jag, eller egentligen ett visst folkdanslag men det är förhållandevis ofta synonymt med att projekt på sätt eller annat mellanlandar i min lägenhet, en dag nio svarta trådsvansar i en plastpåse att fundera på.

Närmare bestämt fundera på hur man egentligen får dem tyngre, så att dom hålls på plats när man hoppar runt omkring dem…

På den ursprungliga tillverkarens förslag så försökte jag blanda i mattväft. Det gick nog sådär…

Men det var väldigt petigt, krävde mycket tilläggsmaterial för att faktiskt bli tungt och - framför allt - ledde till att svansarna krympte på längden så dom blev i definitivt kortaste laget.

Sen blandade jag av en händelse in min mormor också (fast mer på idéplanet, alltså). O hon tyckte man kunde använda några av mina begagnade raketpinnar (dem samlade jag egentligen för att stöpa ljus och bygga julgranar av, men det finns rätt gott om dem).

Så blev det riktigt trevliga pinnar, tycker jag. Fast dom blir antagligen en utmaning att förvara?

O nu är ju resultatet verkligen inte särskilt likt originalet längre… jag får väl bara hoppas jag blir förlåten för det :/

I alla fall fick det hela mig att fundera på om det enklaste helt enkelt hade varit att bara fläta mattväft från början - fyrflätor eller i alla fall sjuflätor borde ju kunna bli rätt tunga? Kanske jag testar någon dag, material har jag  ju i varje fall…

(Vad som var poängen med alltihopa?

Nå, att man ska kunna göra t.ex. såhär

► 0:46► 0:46	www.youtube.com/watch?v=PuAbqa0CnJ

runt svanssnoddarna…)

Yksi asia kummastuttaa minua, luulisi että netissä on “kaikkea” mutta isoisän lauluja sieltä ei taida löytää. Tai sitten en osa etsiä.

Aina välillä kaivan esiille sen vanhan vihkokirjasen johon kirjoitin muistin sitä mitä isoisä työtä tehdessään lauloi kun olin vielä teinityttö.

Mutta harvat teksteistä ovat ihan täydelliset - on aika vaikeata kirjoittaa laulettua muistiin, varsinkin yhdellä kertaa. Ja kaiken lisäksi isoisä taisi muistaa parhaiten niitä lauluja joita kuuli nuorudessaan - siis sotaikoihin - itäisessä suomessa. Niin olen ainakin päätellyt koska niissä esiintyy sanamuotoja jotka minusta viittaavat sinnepäin. Ne olivat minulle varsinkin viitisentoista vuotta sitten varsin vaikeita…

Miksi en ole vain kysynyt ja pyytänyt isoisää avuksi muistiinkirjaamisessa?

No, kun ei isoisä laulannut niitä laulujaan minulle. Eikä vissin tykännyt siitä että joku kuunteli. Kun hän huomasi minut hän lopetti.

Mutta, joka tapauksessa.

Aina välillä googletan niitä laulunsäkeitä joita minulla on muistissa ja joskus löydänkin jotain. .. Mutta vieläkään en täysin tiedä miten esim. Satikainen, kirppu ja täi, Rekipojan toivelaulu tai Nyt se nähdään kestä pojat tykkää “oikeasti” menevät.

Toisaalta - en ole aivan varma haluaisinko tietää? Esim. Päivänsäde ja menninkäinen - senhän monet osaavat - on laulu jota olen oppinut hiukan erilaisena kun miten se “oikeasti” menee. Nyt en enää oikein osa päättää miten haluan sen menevän.

Minullehan se versio jota opin ulkoa vuosia sitten on tavallaan “se oikea”.

Ja mistä minä voin tietää, kun monet lauluista ovat kuitenkin perinteisiä kansanlauluja, oliko isoisä edes aikoinaan oppinut niistä aivan samat versiot kun mitä joku pelimanniyhtiö saattaisi nyt julkaista vaikkapa youtube:ssa.

Yhden pienen viisun ajattelin kuitenkin laitta tännekin mukaan. Tämä versio siitä on ikäänkuin kompromissi sen välistä mitä löysin laulukirjasta ja siitä mitä opin pienenä.

Ja ruotsiksi tämä on siis piirileikki “Sju glada flickor i en ring“, ruotsiksi se taitaa olla huomattavan paljon paremmin tunnettu.

Tyttöjä täss´ on parhaita,

tyttöjä täss´ on parhaita,

on komioita kauniita

piirissä pyörimässä.

_____::_:_:_:__:_::_:_:_:_:_

Tyttöset (pojat ne) kääntyy piiriin päin (2x)

Etsien ystävänsä näin

Joukosta jöröjukkain (pitkätukkain).

_:_:_::___:_:_____:_:_:_:_:_:_:

Olkoonpa kuka olkoon vaan (2x)

Kelle mä käden annan vain,

Hän toveriksi tulkoon

__::_:__:_:_:_::__:_:__:__:_

Nyt voit sä olla iloinen  (2x)

Kun sull´ on  oma ystävä

piirissä pyörimässä.

______________:_::_:__:

Sen voin ainakin kertoa, että useita isoisiän lauluja laulan itse salaa kun ei kukaan kuule, vaikkapa mökillä työskennellessäni. Siinä jatkan kai suvun perinnettä. Sillä erolla vain, että isoisä lauloi sentään kohtuullisen hyvin ja minä olen varsin surkea laulaja. Sen tiedän oikein hyvin :P

Mutta sanoja olen sentään hyvä muistamaan…

Det är skönt att känna sig lite mer som “sig själv” igen. Samtidigt är det lite kusligt att se hur mycket som är mer eller mindre “kemi”… Jag menar - nog vet jag ju att jag bara är sån att jag alltid lever lite mer och mindre i en bergochdalbana och har nästan lika lätt att gråta som att skratta.

Och nog vet jag ju också att det är samma sak varje gång det ska vara nya hormoner eller någon av alla dessa andra eviga tester, att det påverkar så det blir än svårare än annars speciellt ungefär den första veckan att bete sig som “vanligt”, som “folk” eller vad jag nu ska skriva.

Det är liksom svårt ändå att inte låta det att det nog knappt finns en dag då jag inte har ont i åtminstone något skede, att jag måste välja bort av det jag gör och inte vet vad jag vågar planera, att jag inte kan välja annat än att ta också av de medicinerna som gör allt svårare att hålla kontroll på… ja att inte låta alltihop det ta över så att jag inte ser att det finns annat också.

Sen, när det är dags att testa något nytt som gör allt än värre än vanligt blir det ännu mer svårt.

Jag vet att jag har varit skarpare mot folk är jag riktigt ville, mer irriterad på dem, mer… helt enkelt. Men jag hoppas nu bara att ingen tagit det så hårt. Att jag lyckats hejda mig själv tillräckligt ändå.

Egentligen, om man ser det ur en annan synvinkel, så kan jag inte heller vara så väldigt ledsen eller besviken på mig själv. Man ska inte hålla på med dåliga ursäkter, släppa sig själv för enkelt osv. Men helt på allvar: hade någon frågat mig för fyra år sedan om det gick att leva med saker som de är nu och faktiskt samtidigt ha gjort och göra det jag gör så hade jag väl nog sagt att det inte var det. Eller att åtminstone jag inte skulle kunna det. Aldrig.

Men även om det är svårt emellanåt att inte vara så oändligt ledsen och fastna i det och i att se bara det som inte går så går det faktiskt bra. Det går att ge sig sjutton på att fokusera på rätt saker och lyckas till i varje fall någon betydande procent. Jag tycker inte alltid om den jag lyckas vara eller det jag lyckas göra. Men helt på allvar - jag tror inte längre (oftast) att “alla andra” skulle klara samma situation bättre. Jag tror t.o.m. nästan tvärtom ibland :D

Visst skulle jag vilja att det blev (betydligt) mer av motion, friluftsliv, dans, gradutimmar… allt möjligt. Men ändå blir det ju en hel del om man väljer att se det så. Nog kommer saker att bli färdiga någon gång. Det är bara att acceptera att det inte går att kräva hur mycket som helst. Att det inte alltid går att sitta koncentrerat och skriva hur många timmar som helst. Osv.

Lite snäll mot mig själv måste jag ju försöka vara också. Ibland är det bara lite (mycket) svårt att veta om det t.ex. betyder äta kakan eller låta bli och tvinga ut sig och motionera eller inte.

Jag har en känsla av att jag sysslar med saker som inte finns.

Högen med lappar med uppgifter om böcker biblioteket borde ha till min gradu men inte kan hitta har vuxit igen.

Jag har försökt skriva ansökningar o sånt som tydligen inte går att skriva.

O jag har dessutom försökt leka än mer detektiv bland ett visst folkdanslags papper. Det är rätt fantastiskt vad som faktiskt inte verkar ha dokumenterats överhuvudtaget någonstans?!

Dessutom undrar jag nästan om jag inte heller riktigt finns. Nå, kanske inte på allvar, men idag glömde bibliotekspersonalen kvar mig i källaren då dom stängde o släckte. Jag är inte så van med att vara en liten osynlig mus som folk glömmer bort, men det ska väl hända ibland det också.

(Men jag börjar nog anse att den här handskriftsavdelningen är mer och mer tvivelaktig och mystisk. Tur att jag har gått igenom allt material där nu som jag tror att jag kan behöva studera inom någorlunda överskådlig framtid! Och att jag hann det innan jag ska börja jobba på dagarna - ett arkiv TILL skulle jag inte vilja vara tvungen att ta hem o ha i sovrummet, faktiskt…)

Fast, på allvar tror jag nog inte egentligen att jag inte finns eller syns. Det har jag testat med all önskvärd tydlighet genom att “vakta” mormor på stan de senaste dagarna. Man kan väl inte precis klandra folk för att dom tittar på ett par som oss o vänder sig om när mormor kommer med sina högljutt formulerade idéer.

Men alltså. Om man nånsin längtat efter att bli sedd o påtittad t.ex. på Åbo torg så är mitt program för denna vecka verkligen att rekommendera.

För några år sen satt jag en dag på stugan och bläddrade i halvgamla veckotidningar. I en av dem berättade en flicka om hur hon beslöt att det var dags att berätta för föräldrarna att hon var homosexuell. Sedan, beskrev hon, satt hon hemma och berättade och hennes mamma reagerade med att bekymrat säga att det kanske var bäst att inte berätta för gamla farmor som alltid stått flickan väldigt nära. Då fick mamman veta, att farmodern redan visste. Hon var den första flickan anförtrott sig åt redan ganska långt tidigare och tillsammans hade de två sedan funderat på hur saken kunde berättas för föräldrarna.

Jag kom att tänka på den här lilla historien då jag följde med presidantvalsvalvakan igår och funderade på hur det månne kändes för “folk” att den kandidat som kom tillsammans med Sauli Niinistö till andra omgången var Pekka Haavisto.

Min poäng med att återberätta historien här är närmast den att jag tänker att man aldrig riktigt kan veta på förhand var toleransen och förståelsen faktiskt finns och i vilken form. Men man tror så lätt att man vet…

Jag är ganska säker på att det är Niinistö som är följande president när vi är färdiga med andra valomgången. Men jag tycker om att en kandidat som står för otraditionella “nya” värderingar på flera sätt kom så långt som till att tävla med honom där och att Niinistö inte bara fick någon “promenadseger” trots allt.

Samtidigt tänker jag också, att om Haavisto skulle bli president i slutändan så skulle det kanske ändå provocera för många för mycket för att i det långa loppet vara en fördel. Jag undrar om inte det att det gick så bra för honom nu kan vara lite av en mobilisering av dem som inte gillade hur det gick för sannfinländarna i förra valet. Och om inte det att det går “för” bra för Haavisto nu å andra sidan igen kan moblisera dem som tycker tvärt om till en annan gång.

Men jag vet inte, som jag skrev ovan så är det väl oftast så att man bara tror att man vet. Men i alla fall.

Hur som helst är det nog lite lustigt vilken symbolroll presidenten ändå har och vilket utrymme valet ges, trots att den reella makten bli bara mindre och ämbetet blivit mer och mer av ett represenationsuppdrag. Men samtidigt kan jag tänka att kanske all “cirkus” kring det ändå är bra på sätt och vis, för jag kan tänka mig att det är ett mer lättfattligt val för många än att sätta sig in i allting kring riksdag, regering och ministerarbete. Det handlar om att välja en tydlig person men det blir i alla fall ändå en viss ökad diskussion kring politik i allmänhet jämfört med en alldeles vanlig vinter.

Fast ett dyrt kalas är det ju. Men de av mina kompisar som jobbar som valfunktionärer och rösträknare är åtminstone glada…

Satt just och tänkte att jag känner mig ungefär som någotslags Lilla My. Jag skulle vilja ut o åka skrinnskor på köksknivarna och kälke på silverbrickan eller något annat lite lagom olämpligt. Eller så skulle jag kunna bita någon i benet för att jag är sådär lite arg på allt och alla just nu och inte riktigt vet vad jag skulle göra för konstruktivt åt det.

I varje fall är det inget vidare som upplägg för att fila vidare på gradudtealjer och vetenskapliga formuleringar. Å andra sidan är det precis DET jag måste göra just nu (även om jag skulle ha mest lust att svära åt eländet) för imorgon har jag en mormor att ta hand om.

Men, men…det jag egentligen tänkte med det här inlägget är att skriva att jag tycker det är väldigt fascinerande hur mycket karaktärer det finns i Muminvärlden. Och nu tänker jag inte så mycket på de här trots allt ganska utslätade populära tecknade filmserierna eller det som kommer fram i reklam och i Muminvärlden i Nådendal utan på skildringarna i originalböckerna.

Ganska ofta tycker jag att jag känner igen bitar av mig själv, eller andra, eller händelser i vardagen, i hur (fantasi)karaktärerna i de böckerna är skildrade. På något vis är det skönt att där finns lite allt möjligt (och omöjligt) i en rätt igennkännbar skepnad men ändå lite lagom avdramatiserat till homsor och mymlor och troll och knytt och skrutt och va det det nu kan vara. Eller till mårran, stinky och hattifnattarna med för den delen.

När jag tänker på något i vardagen liksom personifierat i den världens figurer så kommer det kanske på lagom avstånd? Jag vet inte. Men det blir i alla fall lättare att försöka se med lagom allvar och lagom distans på sig själv och andra. Förutom då att jag annars också älskar figurerna och historierna.

Jag vet egentligen inte om jag sitter och är lite arg eller om jag sitter och fascineras av alla som tror sig veta hur dom skulle göra om dom var jag eller åtminstone hur jag borde göra. Det tror jag inte alls att dom gör, nämligen… Men jag antar att jag gör samma fel själv, för man är väl sällan så medveten som man försöker tro och inbilla sig.

Säkert är det väl i alla fall likadant för alla att mycket sist och slutligen består av kompromisser. Av det där som blir till då de ideal man kanske i teorin har möter verkligheten. Jag gör och accepterar en del saker som jag strängt taget inte riktigt helt tycker om. Av olika skäl, men kanske ändå egentligen för att det att verkligen göra helt annorlunda känns som att det kostar för mycket. I tid eller pengar eller något annat.

Och ibland tror jag att de som tror sig veta bättre helt enkelt inte tänkt till slut. Men ibland handlar det förstås också om att man genuint tänker olika. Är beredd att kompromissa om olika saker.

Det finns en massa exempel man kunde ta här, från olika områden. Kläder, boende, sätt att resa eller vad som helst. Fast, nu när jag skriver det här så inser jag att det som känns som helt olika saker ändå kan förenas av ett par nämnare; tanken om hälsoansvar och om miljöansvar. Förutom frågan om ekonomi då. Det säger väl något om tiden jag lever i eller de kretsar jag rör mig i - gissar jag.

Just nu känns det ändå som att kanske speciellt mat blivit en av de saker man helt otroligt mycket förväntas visa livsideal och image via.

För att bara ta ett exempel.

Jag hade en bekant på besök som tittade in i mitt kylskåp och så berättade för mig att hon tyckte det var helt hemskt att jag hade halvfabrikat som ketchup, färdigblandad kinuskisås, billig enliters juice, margarin baserat på “en massa underligheter” och vitlök på burk där. Vet jag inte hur det där tillverkas, hur jag blir lurad, hur…?

Jo nä. Själv tänker jag nog så att det finns så mycket jag gör från början att vissa genvägar och sånt måste det också kunna få vara. Annars får jag ju ägna mitt liv åt att bara försöka vara ett mathelgon då. Nog måste man väl kunna få göra något annat också. Förresten tror jag att man får i sig så mycket kemikalier och sånt ändå att man bara måste försöka hitta en balans för hur medveten man orkar vara och hur mycket tid man vill ägna åt det. Visst försöker jag titta och välja lite, men sen blir slutresultatet ändå en kompromiss mellan ekonomi, miljö, tidsanvändning osv. Vem gör inte kompromisser om allt möjligt?

Och faktiskt - helt ärligt - jag gör och kan saker om att göra från början som oftast överstiger det som t.ex. marthorna och andra upplysningsinstanser lär ut som otroligt revolutionerande nya möjligheter. Det de kommer med upplever jag ofta som ett slags halvfabrikatsversion av något jag redan i sådär tio år gjort än mer från början. Att jag sen inte bryr mig i alla sammanhang utan kan gå och äta hamburgare på Hesburger ändå, det handlar faktiskt inte om att jag är så dum - det handlar om kompromisser och avvägningar. Och också om tanken att det är vardagsvanor som helhet som räknas, inte vad som ibland blir gjort.

Men visst är det märkligt - märkligast - tycker jag att jag bryr mig i varje fall lite grann. Känner mig lite anklagad och lite som att jag skulle behöva förklara mig om varför jag inte håller på med allt från vegandiet till LCHF. Jag bryr mig ju ofta mycket mindre i andra sammanhang när folk kommenterar allt från klädstil till intressen. Det är faktiskt något lustigt med maten och hur den blivit så laddad idag…

Håller på att försöka välja en födelsedagspresent, planera en festmeny, diskutera danser o styrelsemöten, prata med mormor i telefon (sådär en gång i halvtimmen), slå upp saker till gradun i biblioteksböcker, äta lunch, skriva ett inlägg om mytologi o kristendom, beställa folkdräktsmaterial, förbindelsbåtar o strumpor o göra en översättning från tyska till finska.

På något underligt vis tror jag att det skulle vara bra om saker hände lite mindre samtidigt. Eller om jag kunde fundera ut hur man kunde dela upp dem.

Det är roligt när det händer saker, jonä, men tänk om dom snällt skulle ordna upp sig över olika delar av dagen istället för att alla ploppa in lite nu o då beroende på när folk svarar i telefon eller på sina e-post meddelanden…

Här är grisvantarna:

O annars så tänkte jag visa marängerna jag bakade förut i veckan.

Dessutom hittade jag efter lite letande två gradukommentarer till. Den ena är ju rätt söt, eller hur? Angående den andra så vet jag inte riktigt, undrar om den är värd besväret med att anlita en grafolog eller något sånt :P

Idag var jag med mitt ämne o hälsade på de finska etnologikollegorna o medstudenterna ett kvarter bort. Tänk, det tog bara åtta studieår innan ämnena ordnade ett sådant besök! Nå, alltså, själv kände jag nog till byggnaden o människorna vi besökte från olika tidigare tillfällen, men jag ville gå med för att också visa att jag uppskattade initiativet.

För övrigt så hade jag igår sån tur att hela akademins datasystem kollapsade så jag gick miste om flera timmars jobb med att söka gradulitteratur o dessutom inte fick gjort något av allt jag annars skulle i akademikvarteren heller. Men idag fick jag i alla fall äntligen hämtat hem ett par kassar nya graduböcker.

Jag hoppas att en del av dem är precis vad jag behöver :) Men jag skäms nog lite över att det inte är de människor som borde engagera sig i mitt skrivande som hjälpt till att leta fram dem utan snälla människor från angränsande ämnen som jag till sist gått o talat med då det inte riktigt i längden blir något av att man diskuterar bara med sig själv heller. Nåja. Det bästa jag kan göra av situationen är ju att nu försöka återgälda med att göra ett bra jobb. Jag vet.

Annars så ser mitt schema, min att-göra-lista o min lägenhet ut som ett enda kaos av för mycket att försöka överblicka. Jag tror att det här kaoset är nästan över gränsen från kreativt till destruktivt, men kanske ändå inte ännu riktigt.

Jag ska försöka ta tag i saker, så ser det kanske snart bättre ut.

Ute är det varmare igen o snön har minskat. Det är kanske lika bra, jag satt bara o var ledsen över att inte kunna ge mig ut o skida annars.

I helgen borde jag åka ut till skärgården. Men nu blir det nog inte så. Jag bara måste jobba. Speciellt då jag mer eller mindre missade en arbetsdag igår.

Visserligen är ingen av mina deadliner riktigt snart - men jag vet ju hur länge saker tar. Om jag inte är effektiv nu blir det katastrof om några månader. Så det så. Skulle jag motförmodan bli klar snabbare så dyker det nog upp nya projekt. Det brukar det. Dessutom undrar jag om läkaren gör allvar av ett visst förslag här i februari. I så fall kommer jag nog verkligen att behöva ett utrymme för att kräva mindre av mig själv ett par veckor. Det blir nog tight i så fall.

Nu ska jag avsluta ett par grisvantar med en väldig massa trådar att fästa. Dags att vara duktig. Se så…