miiamaria - pienikin tähti loistaa pimeässä

… främst pga detta :P

Föremål att flytta, packa, putsa… lyfta, bära, ordna… vad man nu kan tänka sig. Försök att vikariera för chefen… och en riktigt duktig gästartist som jobbar med bilden här under och behöver en massa utrustning det tar sin tid att hitta, köpa eller uppfinna.

Ju mer jag pratar med folk - främst sådana som varit borta från mer aktivt deltagande i några år nu och har sina examina - desto mer inser jag hur många det faktiskt finns som tycker der är nästan naivt att tro på alla försäkringar om hur uppsatser (också inom mitt ämne) alltid skulle vara täta samarbeten mellan skribent och handledare. Och ännu mer inser jag också att det finns än mindre förutsättningar för det om man väljer “fel” inriktning inom ämnet sådär som jag. Det görs väl inte helt medvetet, kanske, utan mer som en följd av att alla är människor och engagerar sig mer i det dom verkligen kan och själva fångas av. Men ändå.

Mest sorgligt förvånad är jag kanske över hur långa traditioner av likadant “system” det tydligen finns. Om jag tänker fortsätta att befinna mig i det som numera är ett ganska oprioriterat gränsland som liksom fallit mellan två discipliner så får jag antagligen också räkna med att fortsättningsvis inte känna mig överprioriterad, precis.

Men. Nu har jag gjort just så som jag egentligen inte vill och ringt två samtal till folk med lagom avlägsen anknytning till ämnet som inte kommer att hålla tyst och “berättat i förtroende” litegrann om hur det är med saker och ting. Ibland kan det inte hjälpas hur man får lov att göra. Men det är nog tur att jag inte tycker att “det akademiska” är hela verkligheten utan försöker ha en fot i många världar.

Fungerar inte en sak så kan man då prioritera en annan ett slag - och igår ägnade jag mig förutom åt gradun även åt skorpor, surdeg och trädgårdsarbete. Samt åt att fundera på hur min sommar ska gå ihop egentligen då jag nu då har en projektanställning på 20h/vecka för ett halvår ovanpå det sommarjobb jag redan hade. Idealet skulle vara att göra så lite som möjligt på projektet under sommaren och t.ex. 30-timmars veckor på hösten, men jag vet ju inte om det alls är genomförbart. Måste börja trassla med den frågan här nästa vecka…

Nu ska jag sätta mig mitt i solstrimman här i köket och läsa engelsk gradulitteratur om kön och nationsskapande. Med fågelsång till :)

Igår körde jag ut till skärgården. Usch vad läskigt, men det gick bra. Och det är fint att vara här igen… Här i skärgårdsstugan kan man ägna sig åt annat än både museijobb och gradu (åtminstone delvis), men igen blev det saker som  gör kläderna rätt grå och naglarna svarta…

Först måste jag ju fixa med komposten och jobba loss lite jord åt mig. Sen har jag byggt ett nytt litet kryddland och så har jag satt potatis m.m. i det större landet bland äppelträden nere i backen vid gamla fähuset.

Jag bara tycker att det känns bra med odlingsland som  ser ut som de här - inte rakt och platt och praktiskt utan med många andra slags hållpunkter att jobba mot så man slipper tröttna - och formade enligt landskapet så att de smälter in i det. Effektivitet och lönsamhet är liksom inte det viktiga i hela projektet ;-) (Och… jag gjorde inte riktigt allt själv. Jag hade också med grannens högstadieflicka som jobbade mot betalning i form av middag.)

Och jo - mitt stadsprojekt med toarullarna (tack till Koko för att de förökade sig kolossalt i antal!) lever nog också.

Hoppas bara att det klarar sig över min skärgårdsresa, men det tror jag nog för toarullarna i kombination med plastburktaken håller verkligen fukten rätt bra. Bara det blir ännu lite varmare på nätterna ska plantorna få flytta ut i balkonglådan sen…

Mitt museijobb den här veckan handlade nog om lite annat än bara bomullsvantar och torkning av osynligt damm. Det gör det å andra sidan rätt ofta på små hembygdsmuseer och jag tycker absolut det hör till charmen! Men såhär extremt är det ändå sällan:

Jag tror nog jag får skura minst en gång till nästa vecka…

Och det var klurigare än man kanske trott att få ut mangeln (den stora på bild ovan) som inte riktigt ville isär sådär bara… Vi har ännu en del kvar på det projektet

Fast egentligen är det kanske mer imponerande att allt annat kom ut genom den lilla dörren!

Småningom tror jag i alla fall att det här loftet ska bli ett jättefint barnutrymme. Vävstolen som syns i knuten ska jag ställa upp som prova-på redskap, det kommer en skrubbstol, en spinnrock m.m.. Vad vi ännu  annars kan hitta i museigömmorna eller bygga ihop är ännu lite öppet… I alla fall känns det hela lite som mitt projekt då jag började grunna på det redan min första sommar då jag såg hur huset med den lite utmanande trappan, lilla dörren och utsikten från den öppna loftgången bara drog till sig alla barn. Visst, jag vet att tillgängligt för alla blir inte ett utrymme som en loftövervåning. Men då får vi bara kompromissa och använda ett annat utrymme för specialgrupper. Allt kan man inte alltid få…

Jag kom just på något - jag har glömt att se till så jag har sättpotatis i år! Det känns rätt otroligt, en sån självklarhet?

Måste gå till torget i morgon och försöka fixa mig en hink av någon trevlig sort, mommo har ju förstås satt allt hon tänkt och även om grannarna i skärgården skulle ha något så vet jag att hon skulle ta illa upp om jag tiggde av dom. Tur att det bara är en hink ungefär jag brukar gräva ner för mina egna stugbehov…

Sen får jag sätta potatis nästa helg utan att ha groddat den innan och utan att den har spik (de långa vita groddarna den får i mörker, om ni inte visste det). Antagligen gror den ju ändå bara den inte är skyddsbehandlad, men jag har lite dåligt med jord åt den så jag har brukat fixa lite extra.

Det känns nog lite fånigt det här. Jag måste verkligen ha varit mer trött än jag förstått den här våren!

Här om dagen så insåg jag något egentligen något som jag tycker att de allmänna samlade doktorerna borde ha sagt åt mig själva för länge sen, men ändå - de här medicinerna som inte riktigt vill trivas ihop, de går ändå mycket bättre tillsammans om jag inte tar dem samtidigt utan gör upp ett schema så att det blir några timmar emellan.

Och nu efter att jag kommit på det förstår jag verkligen överhuvudtaget inte hur jag inte tänkt på det förut?!

Men så är det ju förstås ofta att saker är mer självklara efteråt :P

Nu får man bara se om jag har tillräckligt med självdisciplin för att faktiskt hålla hela schemat jag satt ihop, men efter de här sista två veckornas testande kan jag i alla fall säga att det verkar som att om jag orkar så då går det faktiskt bra :-)

Visst - jag vet - det kommer väl nog att vara ungefär så att det är kring två veckor i månaden som faktiskt är helt ok och sedan andra halvan av månaden som jag kommer att ha mer ont och få blanda in fler mediciner. Men efter hela den här tiden då det inte känts som att det funnits just en enda dag per månad då jag varit riktigt “som vanligt” känns det inte alls allt för illa.

Tänk om man faktiskt halva månaden kan ta en längre promenad, kanske t.o.m. ge sig ut och springa,  delta ordentligt på en dansövning, våga träna lite magmuskler och sånt ibland eller t.ex. sträcka sig upp till en högre hylla i köket utan att veta att det kommer att göra ont oberoende av medicinerna och bita ihop tänderna redan på förhand… (Speciellt bara det dessutom blir slut på den här pollensäsongen så tycker jag det verkar som alldeles utmärkta utsikter!)

Nu får jag snart middag - spenat-nässelomelett med några korvbitar och lite vitlök i. Mmm. Det är också skönt, att äta något för att man vill, inte för att man vet att man borde men utan någon som helst matlust för att man mår lite illa hela tiden.

Pappa ringde just och sade hejdå, eftersom han och mamma åker på en veckas båtkryssning. Mamma håller tydligen fast vid att hon inte tänker umgås med mig innan jag lämnat in “den där gradun”. Undras om hon verkligen tänker köra med det hela sommaren…?

Men hur som helst: Just nu tänker jag vara glad att i varje fall vissa saker är väldigt bra i varje fall alldeles just nu. Så det så :)

Nu har jag nyss ätit lunch, tvättmaskinen har tvättat två omgångar, sängkläderna är bytta och jag har vänt och vridit nån timme på mina gradukapitel. På spisen kokar en kastrull “tömma-frysen-på-bär-kräm” som doftar härligt. Egentligen är det ganska mysigt här på något vis, samtidigt som jag har svårt att inte vara lite ledsen och arg.

Nog för att jag redan hade räknat ut att somliga avhandlingar “passar   bättre in i ämnets huvudsakliga profilering, marknadsföring och inriktning” - men tänk att det går för sig att säga det rent ut (om än inte så officiellt att det skulle gå att “bevisa”) som förklaring till hur saker sköts ? Ja, jag vet inte riktigt om man ska bli imponerad eller bara förvånad.

I alla fall blir ju min gradu inte mer färdig av det… så nu ska jag och hunden Pim fortsätta diskutera klarläggande av detaljer i frågeställningen och hur dessa knyts ihop i mitt nuvarande avslutningskapitel.

Och. Åtminstone har jag lyckats få ett svar som borde gälla slutgiltigt på hur jag ska göra källförteckning och noter så dem ska jag också göra färdiga idag. Och så har jag pysslat ihop ett titelblad. Men jag måste nog ännu fråga vid ämnet vem de anser att där borde stå som handledare - “vet inte” duger ju knappast på slutversionen… :P

När jag kommit igenom ungefär halva gradun ska jag ta en paus och göra limpdeg och sy lite knapphål, har jag tänkt.

Och sen när den här versionen av gradun är renskriven - gissar på om en dryg vecka - så tror jag att jag helt enkelt lämnar den till ämnet och ser om någon vill se på den eller ej den här våren. Nog går den väl säkert igenom oberoende av, även om det är synd när jag redan satsat så mycket att finslipa bara på egen hand då det är så svårt att se allt i sin egen text. Speciellt det här med hur jag ska utreda definitioner och teorier hade jag gärna fått lite extra tips om, liksom var jag ännu kan korta ner texten lite :/

Men hur länge som helst kan jag ju inte heller invänta kommentarer även om jag gärna hade velat ha dem.

Kanske jag ser på gradun ett varv till just i början på nästa läsår - men helt på allvar så har jag verkligen nog med annat att göra i sommar och nästa höst också utan den så då vill jag ha den undan. Och det har jag sagt så det borde ju inte överraska nån skulle man tro…

Jag insåg plötsligt, att trots att jag tycker att jag inte ens hinner med något textilarbete alls just nu så har denna vecka t.o.m. egentligen haft ett tema.

Just det - knapphål.

På bussen till jobbet har jag sytt knapphål till mansvästen på en Iniödräkt (dem får ni väl se då hela västen är klar, tror jag) och idag satt jag och kantade om knapphålen på min islandsylletröja i pausen mellan föreläsningarna.Fotot på det blev kanske mer “konstnärligt” än upplysande, men varsågoda i alla fall!

Åtminstone så har den kantningen behövts länge, för det tjocka grovtstickade yllegarnet hade gett med sig så att knapparna inte alls ville hållas i hålen mer…

Och nu sitter jag hemma med gradun igen. Tyghunden Pim har äran att sitta bredvid mig och diskutera, så att jag ska få åtminstone någon respons på det jag sysslar med.

Men tidigare idag - och igår också dessutom - var jag alltså på föreläsningar om Folkmusiken i Europa.

Det var en jättebra kurs! Inte bara för att den var bra i sig och gav intressanta perspektiv på begreppet folkmusik och hur man kan se på olika stilar och tidsskikt inom den och på dess förhållande till annan musik - utan dessutom för att där kom upp saker som hur man kan se kulturvetenskapligt på olika vågor av nationalism och begreppet folk och hur man kan tänka kring olika fenomen inom området med hjälp av analytiska kategorier, begreppspar och motpoler eller genom att spegla ett fenomens utveckling mot t.ex. en persons livshistoria. En del av det kan jag nog absolut använda för att komma lite vidare i att teoretisera mitt gradutema ytterligare också.

Lite sorgligt bara, att det fick mig att inse hur väldigt länge det var sen jag sist lyssnade på en riktigt engagerad föreläsare i något sammanhang och hur annorlunda det är då den som håller kurs faktiskt brinner för att göra det (inte snarast måste göra det utöver sin egen forskning).

Och jag tänkte också på hur otroligt lite handledning av någon som överhuvudtaget alls sätter sig in i det vi talar om på en akademisk nivå jag fått under de senaste åren… Jag tycker på något sätt att om det sägs att man har en handledare så skulle det kunna vara ganska rimligt att inom två veckor kunna få ett svar på när personen uppskattar sig kunna ha tid att läsa igenom ca 15 sidor text och ge något slags kommentarer. Speciellt alltså då jag uttryckligen bett om det.

Men men - här ser ni i alla fall Pim tillsammans med min St Paulia som satt i gång att blomma!! Titta titta! Visst liknar den här gamla 50-tals plantan lite på en blåsippa…?

I morse cyklade jag mot Studenthälsan och tänkte på helt andra saker när en av mina folkdansbekanta cyklade förbi, ropade hej och vinkade för att jag säkert skulle se.

Det låter inte så udda, eller hur?

Men jag blev att fundera på, att min reaktion var att jag blev nästan chockat förvånad och samtidigt alldeles fånigt glad över att han inte valt att bara ignorera mig fast det hade varit lätt att göra.

Jag börjar vänja mig vid att folk svarar om jag konfronterar dem direkt och de vet att de är “sedda”. Men fortfarande så blir jag förvånad och nästan rädd, fast samtidigt väldigt glad också, när folk liksom väljer att komma fram istället för att “slippa mig då dom kan”.

Det är konstigt det här, hur saker och gamla mönster hänger kvar. Och hur jag inte ens märker dem mer än ibland… och då blir de också svåra(re) att ändra.

För övrigt så är det klart nu att jag får mitt betyg (först) i höst. Ämnet har tydligen “inte resurser” att få gradun vidare till språkgranskning den 18 även om de får den denna vecka. Och även om jag då alltså skulle godkänna att inte ges något tillfälle att göra ytterligare ändringar i den efter deras genomläsning.

Nå… det är ju inte världens undergång. Jag får tid att finslipa den lite mer, kolla lite källor och så. Kanske jag rentav får någon kommentar på någonting av någon?!

Men jag satt just och knåpade ihop titelblad och funderade på att jag (nästan) skulle ha lust att skriva “vet inte” på handledare.

Nu på eftermiddagen var jag också ut och handlade material till fem par barnstyltor. Träfirman hade tydligen aldrig föreställt sig att någon kunde välja att transportera hem något sådant på cykel - det var ganska kul med personal som stod i rad o tittade nyfiket och undrade hur jag tänkte bära mig åt egentligen…

Och hur det gick? Alldeles bra förstås. Nu ska jag snart jämna till ändarna och spika på något att ha fötterna på också så får förskolebarnen prova i morgon på museet sen!

Jag bara känner mig rätt så otroligt ensam med saker just nu.

Med en styrelse där jag inte på något sätt får ordföranden att engagera sig, men blir utskälld för det också om jag istället gör hans jobb då det liksom inte går annars. Med vad jag ska göra med ett antal av mina släktingar. Med att jag ska till laboratoriet och ta nya prover igen och alltid ändå är lite rädd för svaren (fast man skulle tycka det borde vara rutin alltihop)…

Men FRAMFÖR ALLT kanske ändå med vad det är vettigast att göra med denna min gradu?!

Nu finns det 124 sidor av den och de är “rätt så klara”. All text finns, tror jag, det handlar om att ännu förtydliga lite, flytta runt lite etc. Och om att försöka stryka ännu lite här och där.

Men så är det tydligen, att om jag väntar så länge som på att få kommentarer ens på inledningskapitlet och på vilka teorier och definitioner jag valt att använda- för att då inte tala om på hela arbetet -  så blir jag inte klar i vår. Jag kommer nog inte ens att komma  så långt så att jag kan ta ut betyg det första jag gör i höst.

Om jag vill bli klar - då måste jag alltså tydligen lämna alla bedömningar om allt helt till mig själv?! Och hur som helst får jag väl inte ut betyg då heller eftersom jag inte får genom seminarieopponentskapsdelen, för det fick jag utrett för sent nu.

Roligt, roligt…:/

Å andra sidan - om jag lämnar projektet till hösten för att jag vill att någon ska läsa igenom åtminstone delar av gradun, ja då blir jag väl ännu mer arg och ledsen om (när?) ingen sen gör det.

Men åtminstone var det riktigt roligt att vara tillbaka på museijobbet idag. Jag drog ett helt nytt program för förskolebarn (betyder alltså här sexåringar) som fick bekanta sig med vår gammaldags skolsal och sedan ännu leka lite gammaldags lekar på gården. Lekarna var nya för mig också och jag kom på en massa jag inte hade tänkt på. Men nog skulle det säkert bli bra bara alltihop fick “köras in” lite.

Barnen verkade nöjda i alla fall och så är man ju alltid klokare nästa gång. I morgon ska jag försöka bygga lite nya styltor i mellanstor barnstorlek…

OCH jag överlevde fast jag drog halva programmet utomhus, skönt att det allra värsta nog börjar vara över för i vår i alla fall, åtminstone på min pollenfront :-)